WeBible

1 - Tre år därefter nåddes Judas och hans anhängare av den underrättelsen att Demetrius, Seleukus' son, med en stark här och flotta hade seglat in i Tripolis' hamn,

2 - och att han hade röjt Antiokus och dennes förmyndare Lysias ur vägen och så satt sig i besittning av landet.

3 - En viss Alcimus, som tidigare hade varit överstepräst, hade, under tiden före sammanblandningen, med vett och vilja befläckat sig med hedniskt väsende, men insåg nu att han icke på något sätt kunde rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret.

4 - Han begav sig därför, år 151, till konung Demetrius och förärade honom en krans av guld och en palmkvist, och jämte dessa sedvanliga skänker några av helgedomens olivkvistar. Den första dagen höll han sig stilla. Men sedan fick han ett tillfälles som gynnade hans galenskap. Demetrius lät nämligen kalla honom till ett rådssammanträde och frågade honom därvid om huru judarna voro sinnade, och vad de hade för planer. Härpå svarade han då: 6 »De bland judarna, som kallas asidéer, och som hava Judas Mackabeus till ledare, hålla alltjämt kriget vid makt och anstifta oroligheter och hindra att lugn och ro får råda i riket.

7 - Med anledning härav, och sedan jag själv har blivit berövad min fäderneärvda värdighet, jag menar översteprästämbetet, har jag nu begivit mig hit,

8 - först och främst av uppriktig omtanke om det som tillkommer konungen, men för det andra också av hänsyn till mina egna landsmäns bästa. Ty genom de förut nämnda människornas oförnuft lider hela vårt folk den största skada.

9 - Så värdes då, o konung, noga taga kännedom om detta i alla dess enskildheter, och låt dig vårda om vårt land, såväl som om vårt folk, som är så svårt ansatt, i enlighet med den nådefulla välvilja som du har mot alla människor.

10 - Ty så länge Judas är i livet, är det omöjligt att få frid och ro i landet.»

11 - Sedan denne hade talat så, begynte strax konungens övriga vänner, vilka voro hätska mot Judas, att ytterligare uppegga Demetrius.

12 - Han lät då genast kalla till sig Nikanor, som förut hade varit överste för elefantavdelningen, och utnämnde honom till befälhavare i Judeen och sände honom åstad dit,

13 - med skriftlig befallning att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk, så ock att insätta Alcimus såsom överstepräst vid den höga helgedomen.

14 - Och de hedningar i Judeen, som hade flytt för Judas, slöto sig i hopar till Nikanor ,! hopp om att själva vinna fördelar genom judarnas motgångar och olyckor.

15 - Men när judarna fingo höra talas om att Nikanor var i antågande, och att hedningarna gingo till anfall, strödde de stoft på sina huvuden och åkallade honom som för evärdlig tid hade utvalt sitt folk, och som alltid tager sig an sin arvedel genom att uppenbara sin makt.

16 - På sin anförares befallning bröto de sedan strax upp från staden, och de stötte på fienden vid byn Dessau.

17 - Men Simon, Judas' broder, hade råkat i strid med Nikanor och lidit en tillfällig motgång, på grund av den plötsliga bestörtning som motståndarna hade framkallat hos dem.

18 - Det oaktat drog Nikanor i betänkande att låta saken avgöras genom blodig strid, när han hörde talas om den tapperhet och det mod som Judas och hans folk visade i kampen för sitt fädernesland.

19 - Han sände därför Posidonius, Teodotus och Mattatias för att söka uppnå en ömsesidig överenskommelse.

20 - Sedan man länge hade överlagt härom, lade anföraren fram saken för manskapet, och då det härvid visade sig att alla voro av en och samma mening, gåvo de sitt bifall till fördraget.

21 - Och man bestämde en viss dag då de båda anförarna enskilt skulle komma tillsammans. Och Judas trädde fram. Och där stodo två stolar mitt emot varandra; man hade nämligen satt fram stolar.

22 - Men Judas hade på lämpliga platser ställt beväpnat folk i beredskap, för den händelse att ifrån fiendernas sida något plötsligt övervåld skulle ske. De överlade nu med varandra efter vad omständigheterna krävde.

23 - Nikanor vistades därefter någon tid i Jerusalem utan att företaga något otillbörligt; och det folk som i stora skaror hade samlats hos honom lät han åtskiljas.

24 - Och han hade under hela tiden Judas i sitt sällskap; han hade nämligen fattat varm tillgivenhet för honom.

25 - Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig också och levde i god ro och njöt av livet.

26 - Men när Alcimus märkte att dessa hade blivit så goda vänner, tog han med sig en avskrift av det ingångna fördraget och begav sig till Demetrius och anklagade Nikanor för att hysa tänkesätt som voro stridande mot rikets bästa; denne hade nämligen till hans efterträdare utnämnt riksförrädaren Judas.

27 - Upptänd av vrede och uppeggad genom den skurkens förtal, skrev konungen då ett brev till Nikanor och sade sig känna stor förtrytelse över fördraget och befallde honom att utan dröjsmål sända Mackabeus fängslad till Antiokia.

28 - När denna befallning nådde Nikanor, blev han bestört och kände sig illa till mods över att nödgas upphäva överenskommelserna, fastän mannen intet hade förbrutit.

29 - Men då det icke var möjligt att sätta sig emot konungen, ville han invänta ett lägligt tillfälle för att med list utföra saken.

30 - Mackabeus märkte nu att Nikanor antog en strävare hållning mot honom, och att hans bemötande icke var så hövligt som vanligt. Och eftersom han förstod att denna strävhet ingalunda hade den bästa betydelse, samlade han ganska många av sina anhängare omkring sig och höll sig undan för Nikanor.

31 - Men då nu denne insåg att han hade blivit grundligt överlistad av Judas, begav han sig till det höga och heliga templet, medan prästerna höllo på att frambära de tillbörliga offren, och befallde dem att utlämna honom.

32 - När dessa då med ed bedyrade att de icke kände till, var den som han sökte befann sig,

33 - räckte han ut sin hand mot templet och svor denna ed: »Om I icke utlämnen Judas fängslad till mig, så skall jag låta jämna denna Guds boning med marken och riva ned altaret och på denna plats upprätta en präktig helgedom åt Backus.»

34 - Sedan han hade sagt detta, gick han sin väg. Men prästerna räckte sina händer upp mot himmelen och åkallade honom som alltid kämpar för vårt folk; de sade så: 35 »O Herre, fastän du icke är i behov av något av allt det som är till, har det dock behagat dig att ett tempel, där du kunde hava din boning, skulle finnas bland oss.

36 - Så bevara nu ock, du all helighets helige Herre, detta hus obesmittat till evärdlig tid, detta hus som så nyss har blivit renat.»

37 - En viss Rasis, en av de äldste i Jerusalem, blev nu angiven för Nikanor. Han var en man som älskade sina landsmän, och som åtnjöt mycket högt anseende och för sin välviljas skull hade fått tillnamnet »judarnas fader».

38 - Han hade nämligen tidigare, under tiden före sammanblandningen, framställt lagtolkningar angående rätt judendom och med all ståndaktighet vågat liv och blod för judendomen.

39 - Då Nikanor nu ville öppet visa huru häftigt han hatade judarna, sände han över fem hundra krigsmän åstad för att gripa honom.

40 - Genom att låta gripa denne trodde han sig nämligen tillfoga dem en svår olycka.

41 - Men då skaran var nära att intaga tornet och de redan stormade gårdsporten och ropade att man skulle skaffa eld, så att de kunde antända dörrarna, tog Rasis, när han såg sig omringad på alla sidor, sitt svärd och riktade det mot sig själv.

42 - Ty han ville hellre dö en ädel död än falla i uslingarnas händer och bliva misshandlad på ett sätt som var hans ädla sinnelag ovärdigt.

43 - Men när han i sin heta iver icke träffade rätt med stöten och hopen redan trängde in genom dörrarna, sprang han oförskräckt upp på muren och kastade sig med manligt mod utför, mitt in bland hopen.

44 - Då nu denna hastigt vek undan, så att ett mellanrum uppstod, störtade han ned mitt på den tomma platsen.

45 - Men ännu vid liv och gripen av vild upphetsning, reste han sig upp, och fastän blodet flöt i strömmar och han var så svårt sårad, ilade han mitt igenom hopen och ställde sig uppe på en brant klippa.

46 - Och när han redan var helt och hållet förblödd, slet han ut sina inälvor och fattade dem med båda händerna och slungade dem mot hopen. Och sedan han hade anropat honom som råder över liv och ande att han en gång ville giva honom dem tillbaka, slutade han på detta sätt sina dagar.